Kommunernas anskaffningar ökar ständigt. Detta skapar ett behov att utveckla kommunernas kunskaper om upphandlingsverksamheten och upphandlingspolitik.

Mer än 15 procent av Finlands bruttonationalprodukt används för offentlig 
upphandling. Värdet på upphandlingen överskrider 27 miljarder euro årligen. 
En stor del av kommunernas utgifter består uttryckligen av anskaffningar av olika slag. Kommunernas inköp av olika varor har under de senaste åren ökat snabbare än
kommunernas utgifter i genomsnitt. Även tjänsteinköpen har ökat kraftigt.

Den nya upphandlingslagen, som trädde i kraft på sommaren 2007, innebar väsentliga ändringar i upphandlingsregleringen. Det ställdes nedre gränser för tillämpningen av upphandlingslagstiftningen: i sedvanliga varu- och tjänsteanskaffningar är nedre gränsen 15 000 euro, i byggnadsentreprenader 100 000 euro och i social- och hälsotjänster 50 000 euro. Därutöver utvidgades anmälningsskyldigheten om sådan upphandling som lagen gäller.

Små inköp står utanför upphandlingslagens tillämpningsområde. Därför kan kommuner på ett friare sätt fatta beslut om mindre anskaffningar än sådana anskaffningar som omfattas av lagen. Det är ändamålsenligt att involvera så litet byråkrati som möjligt i små anskaffningar, men trots detta ska de konkurrensutsättas så öppet som möjligt. Loakala företag kan vara ett synnerligen beaktansvärt alternativ då det gäller små anskaffningar.

Trots betydande förändringar har de grundläggande principerna i upphandlingslagstiftningen inte ändrats. Utgångspunkten är att alla anskaffningar ska konkurrensutsättas. De principer som ska följas vid upphandling är förfarandets öppenhet och objektivitet samt en jämlik och icke-diskriminerande behandling av anbudsgivarna. Kommunerna bör utveckla sitt upphandlingskunnande och sin kännedom om marknaden som en kontinuerlig process.

De enskilda kommunerna har ett klart behov av en egen näringspolitik då de förbereder och utför upphandlingen. Det behövs effektiv och ändamålsenligt näringspolitik vars utgångspunkt är den egna kommunens behov för att styra upphandlingsväsendet. Kommunerna ska även se till att kommunernas upphandlingsringar och annat samarbete inte försvagar små företagens ställning i upphandlingsprocessen.

Ett effektiv och högklassigt sätt att anordna offentliga tjänster och kommunal upphandling står i kommuninvånarnas, kommunernas och företagens intresse. Köpare som kan sin sak arbetar så att kommunen och kommuninvånarna får bästa möjliga varor och tjänster till bästa möjliga pris. Företagen får å sin sida öppna och goda möjligheter att konkurrera om den kommunala sektorns anskaffningar.

Det finns alltjämt brister i kommunernas kunskaper om upphandling, även om många kommuner har börjat utveckla verksamheten. Beställarna och leverantörerna måste känna varandras behov och möjligheter väl. Därför måste också företagen vara bättre insatta i de förfaringssätt som tillämpas vid offentlig upphandling.

Små företag klarar sig i upphandlingsförfarandet, om inköpen inte görs i alltför stora helheter. Om kommunerna ensidigt koncentrerar sig på skalfördelar och målmedvetet skär ner antalet leverantörer, koncentreras marknaden, alternativen minskar och priserna stiger. Kommunerna måste kunna utnyttja de mindre företagens utbud genom att på ett omfattande sätt tillåta delanbud och gemensamma anbud.

Inom näringspolitiken finns det mer samarbete inom de ekonomiska regionerna än någonsin tidigare. Utvecklingsbolag, samkommuner och andra motsvarande organisationer samarbetar inom näringspolitiken på ett konkret och praktiskt sätt. Företagarorganisationen förhåller sig positivt till samarbete som överskrider gränserna. Kommunerna ska dock se till att samarbetet verkligen ger mervärde, även åt företag. Då utgångspunkten i det näringspolitiska samarbetet är företagarnas behov, kan man med de samlade resurserna skapa bättre service än tidigare utan att förlora förståelsen för den lokala vardagen. På det här sättet kan samarbetet även förbättra de mindre företagens verksamhetsbetingelser.

Företagsverksamhet känner inga kommungränser, men kommungränserna kan vara ett hinder i företagsverksamheten. Även om kommunstrukturerna förnyas snabbt, har samarbete som överskrider kommungränser en viktig betydelse i utvecklingen av företagsverksamheten. Det allmänna näringspolitiska samarbetet, anordnandet av företagstjänster, upphandlingsväsendet, planläggningen, trafikarrangemangen, utbildningspolitiken och bostadspolitiken är exempel på sektorer som förutsätter samarbete.

Kommunen måste veta vem som ansvarar för de olika segmenten inom näringspolitiken. Ju längre borta från den kommunala basnivån företagstjänsterna produceras, dess svårare blir det att försäkra sig om att tillgången på tjänster och deras innehåll motsvarar kundernas behov. Enligt företagarnas erfarenheter minskar företagsinriktningen tyvärr ofta då avståndet ökar.