Ordinarie arbetstid

Arbetstidslagen föreskriver hur arbetstiden bestäms och regleras. Arbetstidslagen tillämpas i princip på allt arbete som utförs i arbets- och tjänsteförhållanden. Därtill kan arbetstiden vara överenskommen i kollektivavtal eller lokalt genom arbetstidsarrangemang.

Arbetstidslagen föreskriver inget om regional tillämpning; lagen tillämpas alltså på allt arbete som utförs i Finland. Regler om hur den ordinarie arbetstiden arrangeras kan även finnas i kollektivavtal och i villkoren om arbetstid i eventuella lokala avtal.

Arbetstid är den tid som används till arbete och den tid under vilken arbetstagaren är skyldig att stå till arbetsgivarens förfogande på arbetsplatsen. Den dagliga rasten dvs. lunchpausen räknas inte som arbetstid om arbetstagaren kan avlägsna sig från arbetsplatsen. Den tid som används för resa räknas inte in i arbetstiden, om den inte samtidigt ska anses vara en arbetsprestation.

Arbetstidslagen tillämpas inte på personer som har sådana ledaruppgifter som avses i lagens 2 §, på hushållsarbete, sådant arbete för vilka särskilda bestämmelser gäller och för sådant arbete som anges separat i lagens 2 §.

Söckenhelger 2022

Söckenhelger 2022

Söckenhelgerna och ersättningen under dessa bestäms på basis av kollektivavtalet. Söckenhelgernas inverkan på arbetstiden och de ersättningar som betalas för dem ska kontrolleras i den egna branschens kollektivavtal.

Telefonrådgivning för medlemmar i juridiska frågor

Rådgivning

Kostnadsfri juridisk rådgivning och experthjälp som medlemstjänst
Vardagar kl. 8–18

Ordinarie arbetstid enligt arbetstidslagen

Enligt arbetstidslagens allmänna bestämmelse är den ordinarie arbetstiden högst åtta timmar om dygnet. Med kollektivavtal samt med avtal mellan arbetsgivaren och arbetstagaren kan parterna emellertid på vissa villkor avvika från den ordinarie dagliga arbetstiden. Ifall företaget binds av ett kollektivavtal som omfattar bestämmelser om ordinarie dygnsarbetstid, ska dessa i första hand tillämpas.

Ifall den aktuella branschen inte har ett allmänt bindande kollektivavtal och arbetsgivaren inte tillhör en arbetsgivarorganisation och därigenom inte omfattas av kollektivavtalets normalt bindande verkan, kan man också direkt på basis av arbetstidslagen avvika från ordinarie arbetstid. Arbetsgivaren och arbetstagaren får enligt bestämmelsen separat komma överens om att förlänga den ordinarie arbetstiden per dygn med högst en timme, förutsatt att den ordinarie arbetstiden per vecka inte överskrider 48 timmar. Den ordinarie arbetstiden per vecka ska därtill utjämnas till högst 40 timmar i veckan under en period av fyra månader.

Enligt arbetstidslagens allmänna bestämmelse är den ordinarie arbetstiden 40 timmar i veckan. Arbetstiden per vecka får dock enligt den allmänna bestämmelsen ordnas så att den i genomsnitt är 40 timmar under en tidsperiod av högst 52 veckor.

Den flexibilitet lagen tillåter avseende arbetstiden per vecka tillåter emellertid inte att den ordinarie dagliga arbetstiden på åtta timmar överskrids. Detta innebär att det utgående från lagen är möjligt att ordna arbetstiden per vecka på basis av en genomsnittlig arbetstid endast genom att påverka antalet arbetsdagar, inte dagarnas längd. På basis av ett kollektivavtal kan man avvika från huvudregeln på 40-timmar, exempelvis genom att förkorta den ordinarie arbetstiden per vecka, varvid bestämmelserna i kollektivavtalet i fråga tillämpas.

Enligt arbetstidslagen kan periodarbetstid tillämpas endast inom de i lagen separat angivna branscherna (7 §). Inom ramen för periodarbetstiden begränsas inte den ordinarie arbetstiden per dygn eller vecka. Periodarbetstiden ska enligt lagen ordnas så att den under en period av tre veckor är högst 120 timmar eller under en period av två veckor högst 80 timmar. Även kollektivavtal kan omfatta bestämmelser om periodarbetstid.

På basis av ett allmänbindande kollektivavtal som gäller inom den aktuella branschen kan man avvika från den i arbetstidslagen angivna arbetstiden per dygn eller vecka. I ett kollektivavtal kan man komma överens om att ordna den ordinarie arbetstiden så att den utgör ett genomsnitt, förutsatt att arbetstiden utjämnas till högst 40 timmar i veckan under högst 52 veckor. Arbetsskiftens förläggning och längd begränsas emellertid av arbetstidslagens bestämmelser om vilotider och veckoledighet.

Överskridande av den ordinarie arbetstiden

Mertidsarbete är arbete som utförts utöver den i arbetsavtalet antecknade ordinarie arbetstiden men som inte överskrider arbetstidslagens bestämmelser om ordinarie arbetstid (8 timmar per dag och 40 timmar i veckan). Mertidsarbete förutsätter att arbetstagaren samtycker till det, om inte arbetsavtalet innehåller en överenskommelse om mertidsarbete. Arbetstagaren har rätt att av grundad personlig anledning vägra utföra mertidsarbete på de dagar han enligt arbetsskiftsförteckningen är ledig.

För mertidsarbete betalas normal lön för ordinarie arbetstid. Kollektivavtalen kan ha bestämmelser om lön som betalas för mertidsarbete.

Enligt arbetstidslagen är övertidsarbete arbete som överstiger åtta timmar om dygnet eller 40 timmar i veckan. För övertidsarbete förutsätts arbetsgivarens initiativ och, varje enskild gång, arbetstagarens uttryckliga samtycke. Om arbetstiden ordnats så att den utgör ett genomsnitt, är övertidsarbete sådant arbete som utförts utöver den i arbetsskiftsförteckningen antecknade ordinarie arbetstiden.

Arbetstidslagen begränsar antalet övertidstimmar. Arbetstagarens arbetstid inbegripet övertidsarbete får inte i genomsnitt överstiga 48 timmar i veckan under en tidsperiod av fyra månader.

För övertidsarbete per dygn ska lönen för de första två arbetstimmarna betalas förhöjd med 50 procent och för de följande timmarna förhöjd med 100 procent enligt arbetstidslagen. Arbetsgivaren och arbetstagaren kan komma överens om att helt eller delvis ersätta övertiden med ledighet, exempelvis så att en timme övertidsarbete med lönen förhöjd med 50 procent kan ersättas med 1,5 timmar avlönad ledighet.

Det finns dessutom alltid skäl att kontrollera ett bindande kollektivavtals bestämmelser om övertidsarbete och ersättningen för detta.

Söndagsarbete

Arbete på söndagar och nationella helgdagar är söndagsarbete som avses i arbetstidslagen. De kyrkliga helgdagarna är juldagen, annandag jul, nyårsdagen, trettondagen, långfredagen, påskdagen, annandag påsk, Kristi himmelfärdsdag, pingsten, midsommardagen och allhelgonadagen.

Söndagsarbete kan utföras med arbetstagarens samtycke, om arbetet på grund av sin art regelbundet utförs på helgdagar eller om det har avtalats om detta i kollektivavtalet.

Enligt arbetstidslagen ska lönen för söndagsarbete betalas förhöjd med 100 procent. Förhöjningen för söndagsarbete påverkar inte beräknandet av eventuell ersättningen av mertids-, övertids- eller nödarbete, utan dessa ersättningar beräknas på basis av arbetstagarens ordinarie lön. Kollektivavtalen kan ha bestämmelser om söndagsarbete.

Vilotider

En arbetstagare vars arbetstid per dygn är längre än sex timmar har enligt arbetstidslagen rätt till en rast på en timme. Rasten får inte förläggas i början eller i slutet av arbetsdagen. Arbetsgivaren och arbetstagaren kan komma överens om en kortare rast, som dock ska vara minst en halv timme. Om arbetstiden överstiger 10 timmar om dygnet, har arbetstagaren dessutom rätt att hålla en rast på högst en halv timme efter åtta timmars arbete.

Genom kollektivavtal kan man avvika från bestämmelserna om den dagliga vilotiden. Kollektivavtalet kan ha direkta bestämmelser om vilotider eller alternativt kan man överenskomma om dem helt eller delvis lokalt. Kollektivavtalet kan också innehålla bestämmelser om kaffe- och andra raster. Ifall arbetsgivaren inte är medlem i en arbetsgivarorganisation utan iakttar kollektivavtalet på grund av dess allmänt bindande natur, får företaget inte tillämpa bestämmelser om raster som förutsätter lokala avtal.

Ifall arbetstagaren utan hinder kan avlägsna sig från arbetsplatsen under rasten, räknas rasten inte till arbetstiden. I annat fall ska rasten ges på arbetstid.

Enligt arbetstidslagen ska arbetstagaren under de 24 timmar som närmast följer på arbetsskiftets början ges en oavbruten vilotid på minst 11 timmar. I periodarbete ska arbetstagaren ges minst nio timmars oavbruten vila.

Arbetsgivaren och en företrädare för arbetstagarna får med arbetstagarens samtycke avtala om en förkortning av dygnsvilan. Vilan ska emellertid alltid vara minst sju timmar lång. Arbetstidslagens 25 § tar därtill upp de situationer i vilka det är möjligt att avvika från dygnsvilan och undantagsvis förkorta vilotiden till fem timmar.

Arbetstagaren har rätt att en gång i veckan få en minst 35 timmar lång oavbruten ledig tid som i första hand ges i samband med söndagen. Vilken som helst oavbruten ledighet på 35 timmar i arbetsskiftsförteckningen fyller detta krav.

Veckovilan kan även ordnas så att den uppgår till 35 timmar i genomsnitt under en period av 14 dygn, dock så att den lediga tiden är minst 24 timmar i veckan.

I kontinuerligt skiftarbete får veckovilan ordnas så att den under en tid av 12 veckor i genomsnitt uppgår till minst 24 timmar i taget. Med kontinuerligt skiftarbete avses ett arbetstidsarrangemang där arbetsskiften byts regelbundet och arbetet fortgår alla veckodagar.

Om arbetstagarens arbetstid per dygn är högst tre timmar, får arbetstagaren i stället för 35 timmars kontinuerlig ledighet ges en kontinuerlig ledighet på 24 timmar en gång under sju dagar.

Om arbetstagaren arbetar under veckovilan, ska arbetstagaren ersättas för den tid som använts till arbete så att hans ordinarie arbetstid förkortas med en tid som motsvarar den lediga tid som arbetstagaren inte kunnat få. Om arbetstagaren samtycker till det, kan sådant arbete även ersättas genom att arbetstagaren får en penningersättning för lika många timmar som arbetstagarens arbetstid annars skulle förkortas med.

Kollektivavtalet kan ha bestämmelser om veckovilan. Arbetsgivaren ska alltid kontrollera huruvida undantag dessutom förutsätter ett lokalt avtal. En arbetsgivare som inte tillhör en arbetsgivarorganisation kan i princip inte tillämpa undantag som grundar sig på lokala avtal.

Arbetstidshandlingar

Om den ordinarie arbetstiden ordnats som genomsnittlig ska arbetsgivaren göra upp ett schema för utjämning av arbetstiden. Utjämningsschemat ska göras upp för minst den tid under vilken den ordinarie arbetstiden jämnas ut till det i lagen föreskrivna genomsnittet. Av schemat ska framgå åtminstone den ordinarie arbetstiden för varje vecka.

Arbetsgivaren ska göra upp en arbetsskiftsförteckning av vilken framgår, mer detaljerat än i utjämningsschemat, varje arbetstagares arbetstid samt tidpunkterna för raster.

Både arbetstidens utjämningsschema och arbetsskiftsförteckningen kan göras upp i samma dokument. Arbetsskiftsförteckningen borde göras upp för minst samma tidsperiod som utjämningsschemat för arbetstiden, om det inte på grund av arbetets oregelbundenhet är synnerligen svårt. Arbetsskiftsförteckningen ska dock uppgöras för en så lång tidsperiod som möjlig.

Av arbetsskiftsförteckningen ska framgå när arbetstagarens ordinarie arbetstid börjar och slutar samt tidpunkten för den dagliga rasten. Arbetsskiftsförteckningen ska delges arbetstagarna i god tid, senast en vecka innan förteckningens tidsperiod börjar. Därefter får arbetsskiftsförteckningen i regel ändras endast om arbetstagaren ger sitt samtycke. Ifall det är nödvändigt för tryggande av verksamhetens kontinuitet, kan arbetsgivaren emellertid ändra arbetsskiftsförteckningen av vägande skäl som hänför sig till arbetsarrangemangen och vilket arbetsgivaren inte kände till när förteckningen upprättades.

I arbete där förläggningen av den ordinarie arbetstiden inte varierar eller där flextid eller utökad flextid tillämpas, får arbetsskiftsförteckningen emellertid ges så att den gäller tills vidare. Ett avtal om flextid eller utökad flextid ersätter arbetsskiftsförteckningen, när principerna för förläggning av arbetstiden framgår av avtalet.

Kollektivavtal kan ha bestämmelser om uppgörandet av en arbetsskiftsförteckning.